TÄNKTE BERÄTTA...

..historien om hur Karin ville få mig att bli "Kinesfrälst".

Bearbetningen började med att hon pratade om, och visade bilder på, en massa olika kineser i både tid och otid.

På ett ställe i stan, som vi ofta körde förbi, brukade någon rasta sina tre, och varje gång sa hon nåt i stil med: "Tycker inte du att dom är fina?" och "Skulle inte du vilja ha en sån?"

Jag var hela tiden lite avvaktande och inte särskilt intresserad och motiverade det med att "Jag inte är någon hundmänniska".

Jag är ju uppväxt med katter.

"Men sen, när Sigrid (hennes katt) dör, vill jag skaffa en kines" sa hon, ofta.

Tiden gick och Sigrid blev gammal och sjuk och fick avlivas.

En dag sa hon att vi skulle åka till Falun och göra ett besök hos en kennel där. "Du kan väl åtminstonde förlja med och titta?"

Jo...det kunde jag väl, så vi for iväg.

När vi kom fram till huset och gick upp för gången till bron och ytterdörren så funderade vi: "Är det ingen hemma? De visste ju att vi skulle komma."

Vi ringde i a f på och det var visst nån hemma. En konsert utan dess like bröt ut, när ungefär 10-15 hundar började skälla och springa runt varandra innanför dörren.

Så småningom öppnades dörren och vi fick komma in. Vi var helt omringade av hundar.

I alla storlekar och färger.

Det lät som 1000 tassar runt om oss.

Vi kunde inte lyfta på fötterna när vi gick från hallen till köket, av rädsla för att råka trampa på någons tass.

Väl inne i köket blev vi bjudna på kaffe och satt vid köksbordet med alla dessa 700 (kändes det som) hundar överallt.

I knäet på oss.

Bakom ryggen på oss.

Runt fötterna under bordet.

Det var nästan så att de satt på huvudena på oss också.

Efter en stund tyckte "matte" att vi skulle gå ut på bron och sätta oss så hundarna skulle få springa på gräsmattan och härja.

Det gjorde vi och alla hundarna härjade, som bara den.

Alla utom en.

Hon satte sig på bron, snett bakom mig, ungefär en ½ meter ifrån.

En stund senare hade hon satt sig nära mig, riktigt nära, men ändå så pass långt ifrån att hon inte var emot mig, utan det var någon cm mellan oss.

Efter ytterligare en stund var hon alldeles bredvid mitt knä, så jag bjöd henne att hoppa upp, vilket hon gjorde.

Hon satt väl där i några minuter, så började hon att luta sig mot mitt bröst för att så småningom ligga som en bebis på min arm. med huvudet i mitt armveck och bakkroppen på mina ben.

Här kommer några bilder:

Den som inte faller för nåt sånt, och inte blir "kär" i ett sånt litet liv är nog inte riktigt funtad.

Tyvärr lever inte denna lilla skönhet längre, hon blev hastigt sjuk och fick avlivas. Hon lever, med värme, kvar i mitt minne för alltid.

Karins list fungerade och några månader senare blev vi med vår första kines.

Att vi numera har två egna och en daghund är en historia värd att berätta också, men det får bli en annan gång.

Ha det gott i vårsolens glans alla andra kinesägare och, naturligtvis, alla andra.

Uffe.